Hur många här är det som känner att de gjort någonting här i livet, och att de lämnat ett avtryck efter sig i sin omgivning? Räcker du verkligen upp handen? Nej, jag tänkte väl det…
Skämt åsido, men min fråga kvarstår – hur många har någonsin funderat över hur stor påverkan man själv har på sin omgivning, och vad man lämnat för avtryck på individerna och övriga ting som kan tänkas vara relevanta? Nu menar jag inte specifikt det där blåögat du gav person X efter en sammandrabbning på krogen, utan mer den psykologiska, möjligtvis sublima inverkan du kan ha på folk runt om dig.
Ponera att inte klassens alfahane hade haft på sig tröja Y, hade kanske inte 33% av killarna köpt någonting i liknande stuk. Hade inte 90-talets underklädesmodeller varit äckligt smala, hade kanske fler tjejer haft en sund syn på livet och framförallt deras matintag. Fan, ät så att ni blir mätta och nöj er med det, det är trots allt därför man äter.
Nu består naturligtvis inte hela samhället av banbrytande idealister, utan snarare av ledare och följeslagare när det gäller diverse saker, allt från ovannämnda klädstilar till just det kroppsliga utseendet. Intressant nog kan även en ledare X vara en följeslagare av sin egen följeslagare Y, dock inte på samma punkt som denne Y kan anses vara en följeslagare till ursprungsledaren X. Visst låter det vettigt? Om ni ber mig sammanfatta det hela med ett ord, väljer jag “ekosystem”, ty det är vad det är.
Stora vindar blåser numera i mitt segel (gissningsvis har jag bara ett segel, då jag är på tok för ekonomisk för att renovera min livsbåt), och skutan skall inom tre veckor segla iväg från Luleå. I drygt tio år har jag bott i denna lilla, störtmysiga, sommarkalla stad… med andra ord, det jag numera kallar hem. Innan dessa tio år var det Gällivare som var den säkra platsen i universumet, och dessförinnan var det Libanon i ett par år. Visserligen känner jag mig som mest hemma i Libanon, sittandes i vardagsrummet hos mormor och morfar, men det är en helt annan historia och inte särskilt relevant för detta inlägg. För att komma till poängen är det Umeå som kommer att ta sig an den rollen efter nyår, som mitt “safe haven”, och vår lägenhet kan anses vara mitt fort med stora murar, vars uppgift är att skydda individen inuti från all världens onda ting.
Jag känner att jag håller på att spåra ur lite från den väg jag valt i detta inlägg, då mina fingrar går på tomgång i takt till musiken som spelas på datorn – “Silversun Pickup – Kissing Families”. Känslan av sinnesnärvaro finns inte riktigt där, då tankarna flyger runt i 180 kilometer per sekund och vägrar sakta in. En ny era börjar i mitt liv, och överlappar själva universitetseran som jag skrivit om tidigare här på bloggen.
Det hela kommer att bli så pass fyllt av dubbelmoral att det inte finns något mer motsägelsefullt; det kommer vara kul att flytta, men tråkigt att lämna sina gamla vänner bakom sig, om än båda parterna säger sig komma att hälsa på relativt ofta. Det kommer att vara glatt, då nya upplevelser stimulerar ens kropp och själ på ett bra sätt, men det kommer säkert även att bli ledset då man trots allt kommer att stöta på motgångar, orättvisor och allt sådant. Slutligen kommer det även att vara dyrt, då det kostar att leva, men i samma veva billigt, då min självtitulerade favoritföda (nudlar) kostar så lite som fem ynka kronor styck. Jämför man det mot andra nostalgiska livsmedelsprodukter hittar man att man hade fått fem Jenkatuggummin back in the days, tio Refreshers och en tredjedels Tom & Jerry-godispåse. Det är valuta för pengarna det.
Med risk för att framstå som en person med ett maniskt kontrollbehov, hoppas jag att jag lämnat ett avtryck i min omgivning, och påverkat flertalet individer till det bättre. You can’t save ‘em all, but it’s those you can that matter.