Väl i Stockholm passade jag på att besöka allas vår Webhallen (som låg ungefär… en korsning bort från hotellet, så det var lätt att styra skutan mot) och köpte mig ett par hörlurar (som bör anses vara nödvändiga när man idkar utbildning via internet). Om än jag var lite smått sugen på att hitta ett par lurar som skulle kunna användas både till datorn (i Linux) och Xbox 360:n (chat- såväl som ingame-ljud i hörlurarna) så var det inte det allra lättaste. Istället fick jag nöja mig med ett par “enklare” lurar, eller åtminstone billigare – Corsair Vengeance 1300.

På bilden ovan ser ni hur denna läckerbit ser ut, och om ni frågar mig presterar den även riktigt bra – jag har dock inte superkoll på hur allt ska låta och sådant. Dock har jag testat den med Spotify, och även i ett samtal på Skype där motparten tyckte att jag hördes klart och tydligt, vilket även var min upplevelse av det samtalet.

Rekommenderar jag det? Ja, helt klart – med ett cirkapris på ungefär 699 svenska riksdaler anser jag att det är ett prima köp för den som tycker sig behöva ett nytt headset men inte riktigt vill köpa ett par monstruösa hörlurar (både storleks- och prismässigt sett). Happy shopping helt enkelt!

Eller vänta nu, innan vi börjar får ni se till att dra ned följande app, it goes by the name of…

Barcode Scanner

Barcode Scanner är en app som möjliggör att man kan skanna in så kallade “QR-koder”, och även helt vanliga streckkoder (som exempelvis kan användas i Prisjaktappen). Detta är en given nedladdning då det öppnar en helt ny värld av möjligheter – man kan faktiskt hitta dessa koder i butiker, på nätet och även ute på gatorna. Ladda ned den från Android Market!

Såja – without further ado, I bring you…

Bankdroid

Som namnet antyder, hanterar Bankdroid just… yeah, you guessed it – banker. Har ni någonsin stått i mataffären med kundkorgen full av varor, men egentligen inte vet hur mycket ni har på kortet? Har ni kanske tänkt köpa ett par jeans på stan, men inte är säkra på att ni har pengar över till detta? Bankdroid löser detta, och mycket annat.

Bankdroid är en svenskutvecklad Android-app som låter sina användare ta del av deras aktuella kontosaldo för fler än 50 svenska banker, däribland de allra vanligaste – SEB, Swedbank, Nordea och ICA Banken. I mitt fall har jag valt att lägga en så kallad “widget” på en av mina “hemskärmar”, och kan därför ta del av saldot när jag känner för det, och ytterligare en sak som Bankdroid gör riktigt bra är att den säger till när du antingen a) fått pengar insatta på ditt konto och b) skickat iväg pengar.

Då kanske ni undrar – hur ser det ut med säkerhet och sådant, då det faktiskt är bankkonton och privatliv som kan inkräktas. Bankdroid har dock i praktiken ingen möjlighet att faktiskt kapa era bankkonton och skicka vidare pengar från dessa om än de skulle vilja, då de flesta bankerna inte tillåter “externa transaktioner” utan vidare verifiering med en bankdosa. Av just den anledningen kan det anses att vara *relativt* säkert att använda Bankdroid och även uppge den personliga koden, då den trots allt inte heller skickas vidare till någon annan än just den aktuella banken – annars skulle det inte gå att logga in.

Kostnaden för denna underbara app är hela 0 kronor, ett pris som ni helt enkelt inte kan motstå. Möjligheter finns (som i de flesta fall) att donera till utvecklaren som en monetär klapp på axeln, men det är upp till var och en att göra det om de känner för det. Vad väntar ni på? Klicka in här (eller skanna QR-koden nedan med Barcode Scanner) för att ladda ned Bankdroid nu!

Go SMS Pro

Jag gillade inte riktigt utseendet på den inbyggda SMS-klienten i Android, men jag vet inte heller varför. Kanske var det bara på grund av att jag faktiskt gillar Go SMS Pro bättre, men det lär vi aldrig få veta! Go SMS Pro har dock en hel drös med inställningar som gör att den kan anpassas till att passa gemene man, och är en del av Go-serien som bland annat även innehåller Go Launcher Ex och Go Keyboard – dessa två är dock inget jag hunnit testa under min tid med ‘droiden.

Go SMS Pro hittar ni genom att klicka på denna text, men ni kan som sagt även skanna QR-koden nedan.

Ultimate Guitar Tabs

Ett givet köp för alla tabulaturläsare, trots det (oftast) skrämmande priset på 20-30 kronor. Till en början kände jag mig lite tveksam angående prissättningen, men såhär på efterhand känner jag att den var värd sina pengar, och lite till. Appen tar tabulaturhemsidan Ultimate-guitar.com till ett smartphone-vänligt format, och gör det riktigt bra på kuppen.

Spelar du gitarr, bas eller kanske trummor – ja, då är det inget snack om saken, utan det är bara att tuta och köra (läs: köpa den). Spelar ni dessvärre inte något av de lista musikintrumenten kan det vara svårt att motivera ett köp, men den är så pass bra att ha med i fickan “just in-case” man stöter på någon spontangitarrist eller liknande! Ni hittar den i vanlig ordning på Android Market men även via QR-koden nedan – scan on!

Twitter

Sist ut av de fyra apparna, men med all säkerhet inte minst – Twitter. I Sverige har Twitter tyvärr inte hunnit vinna någon större mark i den socialmediala världen, men jag tror att detta är på ingång här med – se bara på hur explosionsartat Facebook vuxit under bara det senaste året!

Twitter-appen gör det som själva Twitter gör, fast i din smartphone. Du kan tweeta, retweeta, följa nya individer, skicka meddelanden – ja, alla de basala funktionerna finns med här. Allra viktigast är dock att kunna se över ditt Twitterflöde på ett bra sätt, och det är något jag tycker att dom lyckats åstadkomma, och är det som diferentierar denna app mot (exempelvis) Tweetcaster och liknande konkurrenter.

För att sammanfatta det hela i sann Twitter-anda (140 tecken): Ladda ned Twitter-appen från Android Market: http://bit.ly/gettwitterandroid – you won’t regret it! The QR-code works too! – @karllindmark

Slutet gott, allting gott – så heter det väl? Hoppas att ni finner nytta i apparna som jag nämnt ovan, och tveka inte att lämna en rad i kommentarsfältet nedan om ni känner för att dela med er av era “superappar” som ni inte skulle kunna leva era smartphoneliv utan!

För allas trevnad tänkte jag sammanställa en lista på (det kvarvarande) årets fem mest efterlängtade spel, som dyker upp någon gång mellan idag och 2011-12-31. Vissa av er som läser detta vet redan vilka spel som kan tänkas dyka upp i min lista, medan andra helt enkelt får upptäcka det allt eftersom ni tar er igenom texterna. Without further ado I bring you lucky number 5… *trumvirvel*

5. The Elder Scrolls V: Skyrim (2011-11-11)

Hade jag inte känt till The Elder Scrolls-serien sedan innan hade jag nog ändå fallit för uppläget i denna femma, och framför allt det fornnordiska stuket som det kommande spelet sägs ha anammat. Föregångaren The Elder Scrolls IV: Oblivion sägs vara ett av världens bästa spel, och av kritiken att döma verkar det även finnas viss sanning i det hela; med ett snitt på 9.4/10 måste Bethesda ändå lyckats göra någonting rätt.

Det som lockar med det kommande Skyrim är att det verkar bli ett såpass öppet och fritt spel som samtidigt lyckas bibehålla en röd tråd som spelaren kan få för sig att följa. Frihet i spel är oftast ett bra val av utvecklarna, och om nu inte Bethesda skulle välja att chockera den stora massan och byta riktning helt och hållet tror jag att detta spel kan komma att vara ett av de bästa år 2011 – med reservation för att det kan komma att ta en sådan tid att klara ut att kalendern faktiskt hinner skifta blad till år 2012. Skämt åsido, men Oblivion sägs (enligt säkra källor) ha tagit ganska lång tid att spela ut helt och hållet.

4. Diablo III (beta) (TBA)

Egentligen är jag inte helt säker på att en beta kommer ut under 2011, men om jag inte missminner mig var det faktiskt sagt på det viset. För er som vet vad jag haft för mig under mina tidigare spelår vet att det här egentligen borde vara en solklar etta på min lista, men på grund av att jag lite smått övergivit Diablo- och PC-sfären på grund av de monstruösa hårdvarukrav som ställs nuförtiden, faller den ner till en fjärdeplats – dock inte illa pinkat med tanke på konkurrensen.

Diablo III sägs ta vid 20 år efter Diablo II: Lords of Destruction och handlar återigen om det goda mot det onda, med en helt “ny” storyline såväl som spelmekanism. I vanlig Blizzard-anda kan man nästan förvänta sig skyhöga betyg redan nu, men det tåls att tänkas på att Diablo II faktiskt inte fick full pott i varje recension, men blev trots detta faktum det spel som jag och Per spelat allra mest… jag tror inte ens att jag vågar gissa på en siffra i timmar, men i värsta fall är vi nog uppe i tusen…

Ett plus i kanten är att det numera ryktas om att Diablo III även kommer att komma till någon konsoll – något som faktiskt delar mig i två delar; ett Diablo III till konsoll vore det ultimata för min del (då jag numera är en helhjärtad ’360-spelare) men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över hur de i sådana fall skulle lösa kontrollsystemet. Nu tänker jag inte specifikt på loot och liknande ting då dessa kommer att vara “personliga” i trean, men själva spelmekaniken  och liknande kräver nog en och en annan iteration hos hjärnkontoret för att det ska bli ultimat.

Blizzard har redan gett mig intressanta spelminnen, men frågan är om de verkligen kommer att kunna leva upp till den ribba som satts upp… det den stora massan säkerligen förväntar sig kan liknas vid att Stefan Holm (med sitt personbästa på 2,4 meter) helt plötsligt skulle klara av bedriften att hoppa 5 meter blankt. Är det ens gångbart? Troligtvis inte, men om någon kan lyckas med den bedriften så är det självklart Blizzard.

3. Batman: Arkham City (2011-10-21)

På förhand visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om föregångaren Batman: Arkham Asylum, men det hela slutade med att jag i stort sett fann det att vara riktigt, riktigt bra. Det må ha varit linjärt och så “forcerat” som möjligt, men jag kunde inte låta bli att tycka om det ändå. Som liten grabb tyckte man alltid att Batman var stentuff och tillsammans med de övriga superhjältarna var dom någonting man såg upp till – ett slags fiktiva idoler som såg till att man hade sin moral på rätt sida av vågen. Mycket av Batman-spelets succé sitter nog i att den dels 1) är uppbyggt på ett riktigt bra sätt, med en bra spelmekanik och 2) att den även innehåller Batman och hans vänner såväl som fiender.

Batman: Arkham City förväntar jag mig underverk ifrån – inte bara av det faktum att föregångaren var riktigt vass, utan även på grund av att dess undertitel numera är relativt platsoberoende. “Vänta nu, relativt platsoberoende? Vad menar han med det?” tänker ni, och jag klandrar er inte för det – med platsoberoende syftar jag på att spelet faktiskt heter “Arkham City”, det vill säga att det hela mycket väl skulle kunna ha utspelat sig i hela Arkham (om nu inte utvecklarna hade valt att skjuta ned den luftballongen). Med det sagt tror jag dock ändå att det kommer att vara lite mer “öppet” och friare än föregångaren, men självfallet kommer spelet att briljera vilken väg de än valt att gå… det är nämligen inte första gången en utvecklare säger en sak och gör en annan, men samtidigt brukar det innebära att någonting blir mycket sämre. Hmm.

2. Battlefield 3 (2011-10-28)

Vid det här laget börjar jag faktiskt att känna mig som den där äldre herren som berättar samma anekdoter varje gång han träffar sina barnbarnsbarn, varpå de till slut utbrister att de redan hört den där historien ett par 100 gånger. Nåväl, ni som upplever att jag dragit denna historia några gånger får helt enkelt orka med den en gång till, ty jag säkert fått höra samma  coola historia återberättas av er ett par gånger.

Det fanns en gång ett spel som hette Battlefield 1942, och det spelet handlade om andra världskriget och dess multinationella sammandrabbningar. I grund och botten var det egentligen ingenting speciellt med det hela, om man bortser från att det 1) var ganska fritt och 2) var ett FPS som faktiskt inte hette Counter-Strike (allas vår CS i vardagligt tal). Jag minns att det var riktigt svårt att få bukt på de invasioner som skedde, och otaliga gånger har man säkerligen övervägt att sluta spela det på grund av att man råkat krypa fram en meter för långt eller någon liknande bagatell.

Den största dragningskraften var dock (enligt mig) möjligheten att manövrera ett antal fordon, från den stereotypiska militärjeepen till ett fullskaligt B17-bombplan. Det är här min berättelse tar vid, nämligen när jag var ute på en flygtur med mitt lilla “fighterplan”, troligtvis av modellen Spitfire eller liknande. Av någon konstig anledning var jag fast besluten om att jag ville ha en B17 och hade dessförinnan tyvärr blivit frånkörd av bjässen på självaste landningsbanan, varpå jag tog mig upp i luften i ett mindre flygplan och påbörjade min jakt.

Problemet med det här spelet är dock att det inte riktigt finns något sätt att byta flyg med varandra när man väl är i luften. Eller ja, tydligen finns det sätt, men inte särskilt svåråtkomliga då det oftast slutar med att ena spelaren faller handlöst ned till marken. Om man mot förmodan skulle få för sig att faktiskt prova sig på detta… ptja, keep on reading.

Vart var vi? Justja, flyg i luften, jaga större plan, väsa “My preciousssss” och känna sig som Gollum… check, nu är jag med. Jag lyckades flyga ikapp B17-planet med min Spitfire, men insåg efter ett tag att den inte hade planerat att landa inom en snar framtid. “Bloody hell” tänkte jag, likt den engelsman jag var i cockpitten, och bestämde mig för att göra det bästa av situationen… och så bra det blev alltså. Ni vet hur man tycker att actionfilmer innehåller coola stunts där  folk hoppar mellan bilar? This was way cooler. Jag satte plattan i botten som det heter och drog även spaken bakåt, vilket medförde att jag kunde lägga mig relativt bra till i relation till B17-planet och… sedan hoppade handlöst ut ur mitt flygplan. Lyckligtvis fanns det utöver de vanliga “pest/kolera”-alternativen även ett tredje, men det får förbli namnlöst i brist på en matchande motsats till dessa otyg:

1. Pest: Jag missar B17-planet och faller nedåt mot marken i ungefär en minut.
2. Kolera: Min Spitfire lyckas kollidera med B17-planet och jag faller ned även denna en gång.
3. Jag lyckas hoppa ned till B17-planet och börjar frenetiskt trycka på F-knappen, allt för att hinna kliva in i planet och flyga vidare

Nu kan ni säkerligen redan lista tut vilket alternativ det är som är aktuellt i mitt fall, men för er som inte känner för att tänka efter så är det alternativ nummer tre som är det korrekta. Jag hade ett par ben, tillräckligt tålamod för uppgiften och tydligen även ett giltigt pilotkort – tre saker som hjälpte mig att uppfylla drömmen om en fiktiv B17. “Jag kom, jag såg, jag segrade” – för att uttrycka det enkelt.

Med den ovannämnda berättelsen i beaktning, varför tror ni då att Battlefield 3 placerat sig på andra plats i min lista, över efterträdare till favoriter som Diablo II och Batman: Arkham Asylum, när de spel som kommit mellan släppet av Battlefield 1942 (2002) och Battlefield 3 (2011) varit av varierande kvalitet? Jag är medveten om att vissa av de släppta Battlefield-spelen (exempelvis Vietnam) inte varit några riktiga hits och inte tagit spelvärlden med storm, men med deras “nyare” Battlefield: Bad Company-serie har de visat att de fortfarande kan göra grymma multiplayerspel.

Jag väljer att tro på svenska DICE (Digital Illusions CE) kunskap, och förlitar mig på att detta kommer att bli ett av de spel som spelas mest i vinter. Modern Warfare 3 må ha störst fanbase i nuläget, men den spelserien har inte riktigt varit sig lik efter monstersuccén Call of Duty 4: Modern Warfare. Visserligen var Call of Duty: Black Ops ett steg i rätt riktning, men jag känner att det är dags att Call of Duty kliver av banan ett tag och faktiskt reviderar sitt upplägg – det är nämligen Battlefields (och framför allt Dice) tur att stå i rampljuset!

1. Saints Row: The Third

Jag vet inte riktigt hur jag ska ska kunna motivera hem det här spelvalet för er som läser detta, då det är en hel del personer som antingen 1) inte gillar spelserien, 2) tycker att det är en ripoff på GTA eller 3) tycker framförallt att det är en dålig kopia av GTA. Först vill jag be… vänta nu, jag behöver inte motivera hem det här valet för er, men däremot kan jag faktiskt berätta vad det är som får mig att placera Saints Row: The Third på toppen av toppen. Ni kan passa på att hämta popcorn right about… now, då den här texten kan ta ett tag att ta sig igenom.

Det hela börjar med att jag lånade hem Saints Row av en god vän vid namn Andreas (som numera även är skribent på Svenska Fans, närmare bestämt Luleå Hockey-sektionen), och det spelat hade helt klart potential att vara ett bra spel, men drabbades likt så många av fördomar såväl som dålig nätverkskod – en kombination som är minst lika hemsk för ett spel som diverse sjukdomar man kan dra på sig av att äta dålig festivalmat. Riktigt illa alltså, och det är det jag misstänker hände med Saints Row.

Någon gång mellan releasen av Saints Row och Saints Row 2 utannonserades det att tvåan skulle innehålla ett så kallat “co-op“-läge, vilket kort och gott kan ses som ett kooperativt spelläge där två (eller fler) spelare kan samarbeta för att klara uppdrag. I Saints Row 2 var det faktiskt hela berättelsen som förutom att vara spelbar på egen hand även var spelbar tillsammans med en kompis, vilket öppnade upp för galenskaper på en helt nivå. Jag kan faktiskt inte förmedla hur kul jag och allas vår Marre haft under alla våra spelsessioner, där det hänt så pass komiska saker att det inte skulle hjälpa att försöka beskriva dem – flera “du måste ha upplevt det för att förstå det”-situationer, men jag tänkte ändå försöka mig på att berätta det starkaste minnet från spelet.

Det var under något sidouppdrag i spelet som det japanska Ronin-gänget valde att följa efter oss, åkandes på sina motorcyklar, och vi fick helt enkelt sätta benen på ryggen för att överleva sammandrabbningen. Slutet gott allting gott? Nej, inte än – motorcykelnissen och hans passagerare satte fart efter mig, jag svängde i en korsning… dom närmade sig snabbt nu, hur skulle jag kunna klara mig undan detta tänkte jag. Jag vände mig om och försökte se avgöra hur långt bort dom faktiskt befann sig, men de var faktiskt utom räckhåll nu. *VROOM* Motorcykeln börjar svänga mot mig och planerar att ta en genväg mellan ett träd och ett staket, men kör in i trädet (varpå de två gängmedlemarna flyger av motorcykeln och tuppar av). Naturligtvis börjar jag skratta i headsetet då detta verkligen inte hör till vardagen att “datorn gör komiska fel” i spel, utan oftast brukar det bara vara idiotiska saker såsom att dom ställer sig mitt i en dörröppning och vägrar flytta på sig.

Saints Row: The Third kommer att bli sinnessjukt bra, det vågar jag nästan lova er… nästan som i – “om jag skulle lova er det så skulle det trots allt inte infalla”, så jag håller mig till nästan (och därmed den säkra sidan). För ensamvargen kanske det inte finns något supervärde i Saints Row-seriens vidunderliga spel, men tillsammans med en kompis är det helt underbart. GTA-spelen skildrar oftast något som skulle kunna baseras på en verklig händelse (självklart med viss modifiering av verkligheten), medan Saints Row-spelen håller sig till det mer komiska, satiriska sektorn av spelgenren. Personligen verkar det som att jag föredrar det sistnämnda i nuläget iallafall, och det återstår att se huruvida det tredje spelet i serien håller måttet – det lär ni få veta på min Twitter såväl som Facebook och säkerligen här på bloggen med.

The end

Jag hoppas att den ovannämnda texten varit underhållande, eller åtminstone intressant att läsa, och frågor/funderingar/övriga kommentarer kan lämnas på Twitter såväl som i kommentarsfältet nedan. En tanke som dök upp i mitt huvud var huruvida upplägget där 5-1 listas i samma inlägg är ett bra sådant eller inte, så det kanske ni kan hjälpa mig med att komma fram till… nu är jag nämligen uppe i ett par hundra ord som säkerligen kan bli en aning svårsmälta efter ett tag, men med regelbunden vätskepåfyllning såväl som toalettpauser ska man nog kunna ta sig igenom det levande.

På återseende i framtiden gott folk.

Sedan det senaste inlägget har en hel del saker skett, och med det sagt är det två händelser som utmärker sig från skaran. Är det någon som kan gissa sig fram till vad det är som skett? Rimliga gissningar vore att jag exempelvis blivit glassbilschaufför, sprungit en helmara på 42 kilometer såväl som att jag uppfunnit någonting coolt som gör mig rik, men realistiska gissningar vore istället att jag kanske fått jobb på ett riktigt cool ställe, och kanske även ska hitta på någonting i oktober. Nu har jag dock inga planer på att hålla er på sträckbänken särskilt mycket längre… utan låt mig presentera, två (relativt N20.se-exklusiva) nyheter som ni inte hittar någonstans på min Facebook-profil. Redo? Nu kör vi!

1. Jag jobbar… på Royal Beds

Är det någon som känner igen citatet ovan? Det är från allas vår Vanheden i Jönssonligan, närmare bestämt i spelversionen som en gång fanns tillgänglig till PC via en uråldrig CD-ROM. Jag jobbar visserligen inte med Vanheden på Royal Beds, utan snarare på ICA Kvantum i Luleå. Yeah, you heard me. Sommaren kommer till stor del att spenderas inom denna struktur, där jag hjälper till att sköta om butikens Frukt & Grönt-avdelning. Räkna med att få goda smakråd vid besök just där, då jag börjar få bukt med de olika sakerna som finns där. Det är dock en hel del att ta in, vilket innebär att jag inte förväntar mig att lyckas kunna allting till exempelvis… helgen, eller liknande (orealitiska) mål.

Mina arbetsuppgifter är varierande inom det specifika arbetsmomentet och mina kollegor är riktigt trevliga sådana, så jag är helt klart nöjd med upplägget och ser fram emot att jobba mer där. Det enda som skulle kunna anses vara negativt med jobbet är att jag får fasansfullt ont i fötterna efter ett heldagspass, men jag tror snarare att problemet sitter i att jag är mer av en sittande typ. “Tha-tha-tha-that don’t kill me, will only make me stronger” helt enkelt.

2. Red Hot Chili Peppers släpper en ny skiva

Nu tänker ni säkerligen – “men vaddå, du har ju skrivit om detta på Facebook…?” – och det kan jag inte förneka, däremot kan jag berätta att jag kommer att infinna mig på Globen den 11e oktober 2011, och överrösas av ljuv musik från det ovannämnda bandet. Just det, you heard me. Red Hot Chili Peppers gör äntligen sin efterlängtade Sverigecomeback och återvänder till Sverige strax efter släppet av den nya skivan vid namn “I’m with you”.

Varför är detta stort? Jo, Red Hot Chili Peppers har på senare år gått från att vara ett band i mängden till en av de band jag lyssnar allra mest på, och detta har även medfört att jag gladeligen tagit del av gitarristen John Frusciantes solomaterial. Eller vänta nu, John är numera en föredetta Chilifrukts-gitarrist, och har ersatts med den något yngre Josh Klinghoffer. Josh sägs dock ha en snarlik spelstil som John, och av det jag hört av de båda herrarna är jag inte alltför skeptisk till avhoppet – om John själv får välja skulle säkerligen hans ersättare vara just herr Klinghoffer so… it’s all good.

Hoppas bara att Dani California spelas, annars får jag väl gå upp på scen och framföra den på egen hand. Ha ha ha, that would indeed be legen – wait for it – dary.

Sedan tänkte jag även passa på att berätta att Loopia.se har en tävling för bloggare, som kräver att man nämner deras tävling i ett inlägg för att det ska räknas som ett bidrag. This is me mentioning you guys, see it? Skämt åsido, Loopia har alltid varit bra mot mig, en gång fick jag dessutom en musmatta av dom. Aah, good times, ni kanske har tur och får se den här på bloggen med, who knows… den börjar dock bli en aning smutsig nu, eller snarare “välanvänd”.

…BJJ?! Säker på att du inte skrivit ett J för mycket?

Very funny indeed, men för er som inte riktigt vet vad det betyder… ptja, tillåt mig att bryta ned det åt er:

B står för Brazilian
J står för Jiu
J står för Jitsu

Slår man ihop dessa tre meningar, får man således fram två ord (om man skall vara petig): Brazilian Jiu-jitsu, eller närmare bestämt Brasiliansk ju-jutsu på svenska. Simpelt va?

Aaa, alltså jo…

Vi fortsätter – vad kan då denna underliga sport, som verker härstamma från Brasilien vara för något – är det en bollsport, kanske rentav någon form av “kull” (eller “jaga” som andra halvan av befolkningen kallar det) där man ska försöka fästa brasilianska vaxremsor på motståndarens (förhoppningsvis) håriga armar? Svaret är… nej, tyvärr inte, om än jag ser stor potential i ovannämnda (hittills icke-existerande) sport.

Nehe? Vad är det då?

Brasiliansk ju-jutsu är en form av brottning, personligen brukar jag referera till den som MMA-brottning (i princip SW), på grund av att den i stora drag är den slags brottning som används av slagskämpar i exempelvis UFC. Det hela går ut på att man ska tvinga sin motståndare att “klappa” (det vill säga ge upp) av diverse olika lås mot armar och ben, såväl som strypningar som kan (men behöver inte) involvera en eller flera lemmar (i samma veva som motståndarens hals förstås).

MMA? SW? UFC? Vad pratar du om?

Jag pratar om kampsport, om du inte redan kommit på det. MMA skulle kunna ses som ett hopkok av samtliga olika kampsporter, där det mesta är tillåtet. SW (Submission wrestling) är en form av brottning som även kan ses som MMA-brottning, om än med viss modifikation. Slutligen är UFC (Ultimate Fighting Championship)  är den ledande “organisationen” när det gäller just MMA, och anordnar minst en fight-gala per månad.

Aha ok. Fortsätt

Det som skiljer bjj mot MMA-brottning är dels att man inte får gå på direkta nacklås (åtminstone inte i tävlingen jag var med på, så giljotinen var helt out of question trots att det är en strypning), och man får numera (officiellt sett) inte heller gå på lås som kan resultera i att knät vrids sönder (läs: heel hooks) eller att någon bestämmer sig för att vrida dina fingrar/handled ur led. I MMA är trots allt det mesta tillåtet, så det känns som att BJJ:n har satt ett par rimliga gränser. Slutligen kan jag påpeka att matcherna påbörjas stående, men det optimala  är att man inom kort lyckas ta fighten ned på marken – stående BJJ är inte riktigt lika intressant att kolla på, om man säger så.

Jaja, we get the point… kom till poängen!!

Min första tävling var alltså igår, och jag hamnade i mellanviktsklassen (någonstans kring 70-80 kg skulle jag gissa att gränsen var på). På förhand kändes det hela nervöst, då jag varken hade 1) tävlingserfarenhet sedan tidigare, 2) särskilt många olika gameplans att applicera, 3) någon aning om hur jag skulle gå tillväga för att presentera acceptabelt. Med mig från klubben (och nybörjargruppen) hade jag med mig två personer, som dessvärre hamnade i viktklassen över mig och jag fick således nöja mig med att ställas inför totala främlingar. Trevligt? Sure thing!

Vann du?!

Både ja och nej.

Vadå både ja och nej?!

Det ska ni allt få veta, jag tänkte nämligen gå igenom match för match för er som inte var där och kunde kolla. Dock bör jag tillägga att detta är mina åsikter om matcherna, och det kan trots allt ha sett annorlunda ut från publikens synvinkel. Man ser trots allt helheten när man granskar en fight, jämfört mot det man ser när man väl ligger där på rygg och slåss för kung och fosterland.

Okej… börja med första matchen då!

Första matchen, och andra matchen likaså, var väldigt passiva från min sida. Jag började båda med att hoppa guard (det vill säga få en dominant position) men fastnade i den positionen och körde istället på ett väldigt passivt spel. Jag känner dock att jag måste berömma mig själv lite smått för att kunna hålla guard av sådan bra kaliber, däremot skäms jag som sagt över att passiviteten tog överhand. Båda matcherna blev oavgjorda, då man i gruppspelet enbart tillämpade tap-out som vinst, eller oavgjort vid fulltid.

…mes. Skärpte du till dig till nästkommande match, eller vad?

Ja, faktiskt en del – matchen påbörjades dock på samma vis  som de tidigare – att jag hoppade guard. Denna person var rätt stark han, och lyckades dessvärre bryta sig ur min guard två-tre gånger, men jag kom tillbaka dit igen ganska snabbt (tacka vet jag rörliga höfter). Efter ett tag bestämde jag mig för att faktiskt göra någonting, och lyckades få tag på en arm. Snabbt därefter svingade över benet över motståndarens huvud och började dra in min stundande armbar. Han börjar röra på sig, så jag försöker vrida mig och få korrekt vinkel på armen, och lyckas till slut bryta ned honom platt mot marken. Tap-out:en var ett faktum, och jag tog min första submissionvinst i tävlingssammanhang. Woo!

…tur för dig att du gjorde någonting vettigt – vad hände sen?

Tack vare denna halvimponerande vinst tog jag mig vidare till semifinal i min viktklass, där jag mötte en kille från Boden. Jag började på det sedvanliga sättet med att hoppa guard, men lyckades inte riktigt få den direkt, utan fick jobba för att ta in den. Dock lyckades personen spräcka guarden (efter ett par halvdana gi-strypningar av undertecknad), hoppa ut och etablera en dominant side-control (om jag inte missminner mig), för att sedan kliva över och sätta sig på mitt huvud. Jag vet egentligen inte vad som hände kring denna tidpunkt, men han slängde sig strax bak och började dra in ett armbar, och jag kände direkt att den satt riktigt ordentligt… dock var han sjysst och inte slet in den, utan ökade successivt kraften han använde, vilket fick mig att klappa utan att försöka rulla ur (han hade nämligen lika gärna kunnat slita in den om jag försökt lirka ut min arm – så pass bra satt den). Nu i efterhand inser jag att jag kanske borde ha övat mer på gi-strypningar – jag tror att dom kan vara riktigt effektiva då jag verkar vara en guardperson.

Gav du upp innan något hände? What?

Nej alltså, det var ingen idé att försöka rulla över axeln eller liknande, då hade han bara brytit armen av mig eller något… inte särskilt värt det (i denna tävling), om ni frågar mig!

Semifinalförlust… blev inte det en bronsmatch då?

Jajamensan, det blev det. Intressant nog fick jag möta en av personerna jag gått lika mot i “gruppspelet”, varpå han innan matchen frågade lite halvglatt om jag tänkt hoppa guard igen. Mitt svar? “Aarå, jag har inte så mycket annat i min repertoar. ”. Dock blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig, utan han hoppade guard på mig, jag satte ned honom på marken. Han började jobba på en gi-strypning, jag började crosschoke:a honom för att få lite andrum. Crosschoke innebär ofta raka armar, vilket slutade med att han försökte gå på armbar efter armbar, och jag lyckades undvika samtliga försök. Däremot gick det inte lika bra att undvika att hamna i hans triangel, och han började täta ihop de små luftfickorna jag kan tänkas finna. Det är dock lite komiskt att jag är så pass “tolerant” mot strypningar att jag faktiskt lyckades behålla skallen på rätt plats (fniss) och komma ihåg vad både Tom på AGS lärt oss, såväl som det jag och Per drillat i kampsalen…

Vad spännande, sluta inte berätta nu!1!!

…Jag drog in min arm för att undvika att hamna i samma position som Fedor när han mötte Fabricio Werdum (triangel/armbar på en och samma gång), fortsatte sekvensen med att sätta mig ned nära hans kropp, för att sedan slänga över benen mot hans överkropp och luta mig bakåt… jag kom lös, men lyckades inte explodera upp och ta en bättre position, utan hamnade i hans mount… ouch! Hade detta varit mma hade det regnat slag mot mitt ansikte, men som tur är var det inte på det viset. Han försöker koppla en gi-strypning, varpå jag bryggar upp och lyckas nästan vända helt på honom… får mycket plats, och kan istället ta guard igen. Mina ben var dock trötta (det tär trots allt på musklerna när folk försöker borra ned sina armbågar i ens lår/ljumskar), och han lyckas ganska snabbt bryta sig ur min guard men fastnar lite halvt påväg ut. Tim (som jag innan matchen utsåg till coach) ropade att jag skulle koppla en triangel, men det hade inte varit lönt, då han redan hade en hand inkilad mellan benet och nacken. Jag försökte istället förgäves ta tag i hans gi men blev istället passerad. Jag vet inte riktigt hur fragmenterat mitt minne är, och om jag malplacerat vissa delar av fighten, men någonstans närmare slutet lyckas han koppla på en till triangel som jag…

…som du? Som du vad?!

…som jag lyckas komma ur. Matchen slutade kort därefter med min motståndare som segrare, men det var trots allt en bra match! Själv är jag rysligt nöjd över att jag faktiskt undvek att bli submittad, då de chanser han hade var genuint effektiva… samtidigt hade det varit mysigt att få stå på prispallen, men det får jag ta igen till nästa termin, då nästa IKSU-fight ska hållas. Ni som vill får gärna komma och kolla, och jag lär med all säkerhet återkomma med tid och datum när det väl är bestämt!

Jag har inte läst allting, men hur gick matcherna för dig?

D’oh. Jag gick två oavgjorda, fick en vinst på armbar och två förluster; en på armbar och en via domslut. Slutet gott, allting gott – stämmer det må tro? Nu ska jag återgå till att skriva en rapport om SSM, det är tråk… wait for it… igt!

Fredag 15e, klockan 09.00. Upp till bevis. Medicinsk biokemi och cellbiologi. Kan jag cellen eller inte? Only time can tell…

1. Studentlivet ska helt klart vara kul…

…men mindre kul blir det allt när man inte presterar optimalt i skolan och således inte får tillgång till studiemedel. För folk som vuxit upp i samma stad som universitetet är detta inte ett lika omfattande problem, men om man istället kollar på de personer som exempelvis flyttar upp hit till Luleå från de södra delarna av Sverige, och sedan inte får studiemedel… ja, då kan man inte göra annat än att tycka synd om dessa individer (om än det varit självförvållat till viss grad). Det är bra att CSN har regler för sådant här, men när det hindrar folk som faktiskt gör sitt bästa och trots allt vill studera… vad säger ni gott folk, är det någonting som luktar unket?

2. Hushålla med pengar? Vad är det för skit…

…det är skiten som faktiskt ser till att du klarar att hålla dig levande utan att behöva ta ett jobb. Nu menar jag inte att du ska gå i ide i väntan på nästa insättning på kontot, men det räcker faktiskt med att slänga upp en liten budget för att kunna klara månaderna. Utbetalningen i januari innebär i regel att man får lite extra kosing i kassan som (till viss del) kan hjälpa med sommarens basutgifter. Enligt vissa personer är dock detta en bonus som inte alls räknas på det viset, och bör således användas till att köpa en ny dator, tv eller kanske spelkonsoll. Mitt tips? Spara pengarna, så slipper du vara utan bostad i sommar (då vissa fastighetsbolag tillämpar hyresinbetalningar i 12 månader).

3. Du må vara student, men din omotiverade snålhet stör mig

Rent allmänt försöker man som student att hushålla med resurserna då varje krona räknas. Att ibland köpa ett “billigare” märke i favör för att spara stora pengar är inte snålhet, men görs det istället på sådant vis att det egentligen är omotiverat… ja, då stör jag mig på det. Låt mig få försöka skildra detta med ett exempel taget ur livet på ICA Supermark Porsön.

Det var en solig dag ute på Porsön i Luleå, som trots sitt namn inte upplevs vara en ö av… porsar? Nej, men låt oss hoppa till det väsentliga. När jag var på ICA en gång för inte superlänge sedan, såg jag en tjej (student) som hade köpt fiskgratäng av märket Euroshopper, och en 200g Marabou. Nu kanske ni undrar vad det är för fel med att köpa just kombinationen fiskgratäng och choklad – absolut ingenting, blanda geléhallon med olivolja for all I care.

Nu vet jag inte hur Euroshoppers fiskgratäng smakar, men jag antar att den inte är lika god som exempelvis Findus eller något liknande märke. För dom pengarna tjejen lade ut på the big-ass Marabou hade hon istället kunnat köpa en kvalitetsmåltid, och säkerligen fortfarande haft råd med en chokladkaka av märket Euroshopper. Kontentan av det hela: Var inte snåla på fel sätt gott folk, det är trots allt saker som ska ned i er mage och reta gallfeber på era bakterier. Ert sockerbehov kan tillfredsställas på flertalet sätt – däremot mättar en bra måltid bättre än en dålig!

Med detta sagt bör jag även påpeka att jag är en sucker för nudlar, och således inte har något emot denna underbart billiga studentföda.

Vad jag egentligen ville ha sagt med detta inlägg är en allmän protest mot folk som promenerar på höger sida av vägen. Jag känner att jag har en massa ilska som jag måste få utlopp för. Man går på VÄNSTER sida! Snart kommer jag på fullt allvar att börja köra på folk med cykeln om dom inte flyttar på sig. 19 år och surkärring, det är så min framtid ser ut kanske.

Ja det var väl ungefär det jag hade på hjärtat, så nu blir det att leka husmor och sedan fika med Elisabet och eventuellt någon till i stan. Jag som lulebo tycker det är helt fantastiskt att det finns mer än en café som har öppet på kvällen/natten. Ibland krävs det inte mer än så för att jag ska göra “vågen”

Så har jag ju även lovat en digital rundtur av lägenheten, och här är den!!!!:

Sista bilden hade i och för sig ingen anknytning till lägenheten, men jag ville inte gå miste om ett tillfälle att skryta med mina hemgjorda semlor. Varför 3 stycken kan man fråga sig…har vi fått barn? Har vi besök? Nej, Kalle äter helt enkelt enorma mängder mat!

Over and out!