1. Studentlivet ska helt klart vara kul…

…men mindre kul blir det allt när man inte presterar optimalt i skolan och således inte får tillgång till studiemedel. För folk som vuxit upp i samma stad som universitetet är detta inte ett lika omfattande problem, men om man istället kollar på de personer som exempelvis flyttar upp hit till Luleå från de södra delarna av Sverige, och sedan inte får studiemedel… ja, då kan man inte göra annat än att tycka synd om dessa individer (om än det varit självförvållat till viss grad). Det är bra att CSN har regler för sådant här, men när det hindrar folk som faktiskt gör sitt bästa och trots allt vill studera… vad säger ni gott folk, är det någonting som luktar unket?

2. Hushålla med pengar? Vad är det för skit…

…det är skiten som faktiskt ser till att du klarar att hålla dig levande utan att behöva ta ett jobb. Nu menar jag inte att du ska gå i ide i väntan på nästa insättning på kontot, men det räcker faktiskt med att slänga upp en liten budget för att kunna klara månaderna. Utbetalningen i januari innebär i regel att man får lite extra kosing i kassan som (till viss del) kan hjälpa med sommarens basutgifter. Enligt vissa personer är dock detta en bonus som inte alls räknas på det viset, och bör således användas till att köpa en ny dator, tv eller kanske spelkonsoll. Mitt tips? Spara pengarna, så slipper du vara utan bostad i sommar (då vissa fastighetsbolag tillämpar hyresinbetalningar i 12 månader).

3. Du må vara student, men din omotiverade snålhet stör mig

Rent allmänt försöker man som student att hushålla med resurserna då varje krona räknas. Att ibland köpa ett “billigare” märke i favör för att spara stora pengar är inte snålhet, men görs det istället på sådant vis att det egentligen är omotiverat… ja, då stör jag mig på det. Låt mig få försöka skildra detta med ett exempel taget ur livet på ICA Supermark Porsön.

Det var en solig dag ute på Porsön i Luleå, som trots sitt namn inte upplevs vara en ö av… porsar? Nej, men låt oss hoppa till det väsentliga. När jag var på ICA en gång för inte superlänge sedan, såg jag en tjej (student) som hade köpt fiskgratäng av märket Euroshopper, och en 200g Marabou. Nu kanske ni undrar vad det är för fel med att köpa just kombinationen fiskgratäng och choklad – absolut ingenting, blanda geléhallon med olivolja for all I care.

Nu vet jag inte hur Euroshoppers fiskgratäng smakar, men jag antar att den inte är lika god som exempelvis Findus eller något liknande märke. För dom pengarna tjejen lade ut på the big-ass Marabou hade hon istället kunnat köpa en kvalitetsmåltid, och säkerligen fortfarande haft råd med en chokladkaka av märket Euroshopper. Kontentan av det hela: Var inte snåla på fel sätt gott folk, det är trots allt saker som ska ned i er mage och reta gallfeber på era bakterier. Ert sockerbehov kan tillfredsställas på flertalet sätt – däremot mättar en bra måltid bättre än en dålig!

Med detta sagt bör jag även påpeka att jag är en sucker för nudlar, och således inte har något emot denna underbart billiga studentföda.

Följande saker behövs:

• 2 ägg
• Salt
• Vitpeppar
• Chilipulver
• Grädde
• En liten klick margarin
• 1 stycken stekpanna (teflon)
• 1 stycken gaffel

1. Sätt stekpannan på spisen
2. Slå igång spisplattan
3. Lägg margarinklicken i stekpannan
4. Häll i salt i skålen
5. Häll i rikligt med vitpeppar i skålen
6. Häll i medelmycket chilipulver i skålen
7. Häll i några slurkar grädde i skålen
8. Förstör gulorna så att dessa flyter ut
9. Rör om blandningen ordentligt
10. Häll i äggblandningen i stekpannan
11. Stek tills det att det undre lagret kan anses ha antagit plättkonsistens
12. Krossa ägget i pannan som det vore  äggröra som stod på schemat
13. Fortsätta att röra om och mosa eventuella större bitar  som hittas
14. Häll av det på tallriken
15. Bon apetit!

Jag vet fortfarande inte om jag anser detta vara en bra rätt – munnen säger kanske, kockinstinkten ja och magen vrider sig och letar frenetiskt efter katapultknappen… denna maträtt bör alltså åtnjutas på egen risk!

Här kommer jag skriva om min vardag i Umeå, främst för alla nära och kära som jag inte ser så ofta. Jokki, Persson: Jag vet att ni länge väntat på denna dag…OCH NU ÄR DEN HÄR!

17e januari drog flyttlasset iväg mot sydligare breddgrader och nu, en dryg månad senare sitter jag här i mitt nya kombinerade kök/vardagsrum. Jag har faktiskt tänkt lägga upp lite bilder på lägenheten men känner jag mig själv rätt så kommer det dröja ett tag.

Vad har den senaste tiden?

-Jag har flyttat hemifrån

-Jag har blivit sambo:O Hur vuxet låter inte det?

-Jag har börjat läsa till tandläkare, mycket mer roligt och intressant än jag någonsin kunnat tro

-Jag har varit med om “nolle-p”, precis lika roligt som det låter

-Jag har lärt känna en massa nya människor

-Jag har blivit pedantisk, ett drag som jag inte trodde existerade hos mig

-Jag har börjat träna med Mariehem SK

-Jag har fått jobb på Black Country Kitchen

-Jag har lärt mig vad alla tänder heter

-Jag har fått tummen ut arslet och bestämt mig för att hälsa på Jokki i USA. Nu spanar jag efter bra biljetter

Det var en månad i korta drag. Hemresa väntas den 18e eller 19e. Utgång med tjejerna planerad, ni hittar mig på The Corner alternativt Max senare på natten.

Skämt åsido, men min fråga kvarstår – hur många har någonsin funderat över hur stor påverkan man själv har på sin omgivning, och vad man lämnat för avtryck på individerna och övriga ting som kan tänkas vara relevanta?  Nu menar jag inte specifikt det där blåögat du gav person X efter en sammandrabbning på krogen, utan mer den psykologiska, möjligtvis sublima inverkan du kan ha på folk runt om dig.

Ponera att inte klassens alfahane hade haft på sig tröja Y, hade kanske inte 33% av killarna köpt någonting i liknande stuk. Hade inte 90-talets underklädesmodeller varit äckligt smala, hade kanske fler tjejer haft en sund syn på livet och framförallt deras matintag. Fan, ät så att ni blir mätta och nöj er med det, det är trots allt därför man äter.

Nu består naturligtvis inte hela samhället av banbrytande idealister, utan snarare av ledare och följeslagare när det gäller diverse saker, allt från ovannämnda klädstilar till just det kroppsliga utseendet. Intressant nog kan även en ledare X vara en följeslagare av sin egen följeslagare Y, dock inte på samma punkt som denne Y kan anses vara en följeslagare till ursprungsledaren X. Visst låter det vettigt? Om ni ber mig sammanfatta det hela med ett ord, väljer jag “ekosystem”, ty det är vad det är.

Stora vindar blåser numera i mitt segel (gissningsvis har jag bara ett segel, då jag är på tok för ekonomisk för att renovera min livsbåt), och skutan skall inom tre veckor segla iväg från Luleå. I drygt tio år har jag bott i denna lilla, störtmysiga, sommarkalla stad… med andra ord, det jag numera kallar hem. Innan dessa tio år var det Gällivare som var den säkra platsen i universumet, och dessförinnan var det Libanon i ett par år. Visserligen känner jag mig som mest hemma i Libanon, sittandes i vardagsrummet hos mormor och morfar, men det är en helt annan historia och inte särskilt relevant för detta inlägg. För att komma till poängen är det Umeå som kommer att ta sig an den rollen efter nyår, som mitt “safe haven”, och vår lägenhet kan anses vara mitt fort med stora murar, vars uppgift är att skydda individen inuti från all världens onda ting.

Jag känner att jag håller på att spåra ur lite från den väg jag valt i detta inlägg, då mina fingrar går på tomgång i takt till musiken som spelas på datorn – “Silversun Pickup – Kissing Families”. Känslan av sinnesnärvaro finns inte riktigt där, då tankarna flyger runt i 180 kilometer per sekund och vägrar sakta in. En ny era börjar i mitt liv, och överlappar själva universitetseran som jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Det hela kommer att bli så pass fyllt av dubbelmoral att det inte finns något mer motsägelsefullt; det kommer vara kul att flytta, men tråkigt att lämna sina gamla vänner bakom sig, om än båda parterna säger sig komma att hälsa på relativt ofta. Det kommer att vara glatt, då nya upplevelser stimulerar ens kropp och själ på ett bra sätt, men det kommer säkert även att bli ledset då man trots allt kommer att stöta på motgångar, orättvisor och allt sådant. Slutligen kommer det även att vara dyrt, då det kostar att leva, men i samma veva billigt, då min självtitulerade favoritföda (nudlar) kostar så lite som fem ynka kronor styck. Jämför man det mot andra nostalgiska livsmedelsprodukter hittar man att man hade fått fem Jenkatuggummin back in the days, tio Refreshers och en tredjedels Tom & Jerry-godispåse. Det är valuta för pengarna det.

Med risk för att framstå som en person med ett maniskt kontrollbehov, hoppas jag att jag lämnat ett avtryck i min omgivning, och påverkat flertalet individer till det bättre. You can’t save ‘em all, but it’s those you can that matter.

Under den hitills inte alltför gångna terminen har jag hunnit lära mig bokföra, eller åtminstone börjat förstå lite av principerna bakom det hela. Det är en hel del debiet, kredit, 2440 och 1310. Jobbigt. Alldeles för olikt programmering för att min lilla hjärna ska kunna få det att stämma. Det kanske är så att jag får skriva lite kod som förklarar allt för mig, men det låter alldeles för skevt för att kunna lyckas.

HTC Ace, eller Desire HD som den verkar heta, är fortfarande lika fin som när jag hyllade den i ett av inläggen nedan. Den verkar så bra att det enda dåliga med den är… just det, priset. 6 000 svenska kronor kommer den mest troligt att landa på, med någon hundralapp hit och dit beroende på var man köper den. Är det någon som behöver en hemsida?

Det som triggade mig att skriva detta (lite smått hatfyllda) inlägg om insekterna var att jag under denna vecka hunnit stöta på två spindlar här i lägenheten. Två spindlar. Jag menar, vars kommer dessa djävulska skepnader ifrån? Jag har mina misstankar om att det finns en mindre festlokal ovanför spisen, men man kan i vanlig ordning inte veta säkert utan att kolla efter, och jag tänker verkligen inte sticka upp huvudet i fiendernas potentiella högkvarter och hoppas på det bästa.

Kampen mot dagens långbenta ting var dramatisk. Den kröp omkring på diskbänken som om den vore kung i huset (vilket den även var i några minuter), och besudlade mina nydiskade glas. “Oh shit” tänkte jag, och hämtade badrumsrengöringssprayen. “Pssh pssh”. Jahapp, det fanns alltså inte särskilt mycket sörja kvar att trycka ut, men jag misstänker att det räckte för att ge Spider-man en smärre fylla. När jag väl tänker efter kan det förklara hans svårigheter att klättra efter första försöket till att försvara hemmet.

Efter en minut eller två, hade han lyckats raggla ner i diskhon, och möttes av en (relativt mjuk) stråle varmvatten. Ett tag såg det ut som att han faktiskt kunde simma, men under den korta stund jag gick iväg och hämtade insektssprayen, hann förbrytaren försvinna från sin tidigare position. Det är ännu oklart om han lyckades ta sig ifrån den strömmande kanalen som dykt upp, eller om han dragits med ner i avloppsreningsverkets utomordentligt fiffiga rengöringscykel.

För att minimera risken att Spider-man skulle klättra upp för avloppsväggarna, valde jag att spola ner några liter kokhett vatten, och jag hoppas att detta var mitt sista möte med just denna vidunderliga varelse. Jag behåller nog sprayflaskan vid sängen utifall att, men tills dess väljer jag att sträcka upp armarna i vädret och skrika “victory”!

Jag gillar att programmera, och har gjort det sedan tre, kanske fyra år tillbaka. Det är mitt sätt att kunna bygga fina legohus, kunna måla vackra tavlor och även kunna springa 42 kilometer i sträck utan en pisspaus. Mitt sätt att prestera helt enkelt, på en individnivå. På den senaste tiden har det blivit en hel del programmering, eller snarare webutveckling. ninetwozero.com har (för en kortare tidsperiod sedan) lanserats på riktigt, och innehållshanteringen håller på att förbättras varje dag då till exempel buggar (läs: fel)  åtgärdas kontinuerligt vid dess upptäckande.

Om jag sedan i framtiden lyckas få ut det till en riktig människa, en annan levande individ (inte för att jag har någonting emot att göra hemsidor åt personer som ej är vid livet, det är bara det att kommunikationen med kunden skulle bli lite väl enkelriktad)… då skulle det säkerligen känslan av stolthet infinna sig inom mig, likt en förälder som just bevittnat sitt barn ta sina första steg.

Risken finns ju även att produktionen av systemet stannar in-house, man vet ju nämligen aldrig vad som väntar runt hörnet. Säkerligen någon gul handdocka med en fotbollstuta, det vore sannerligen en intressant utveckling av det hela.

Jag kände bara för att skriva av mig a lil’, då det inte blivit så mycket sådant på sistone, alltså i klartext och inte kryptiskt kodspråk. Må bra och lev väl, eller inte; ni får faktiskt välja helt på egen hand, om än min rekommendation kvarstår!

Särskrivningar är den senare tidens största i-landsproblem (sedan dåliga reklamfilmer) som sprider sig i takt med att Internet fortsätter att växa… en kontinuerlig spridning alltså, kanske rentav en epidemi? Lyckligtvis(?) drabbar nog bara detta bara svenskar, möjligtvis norrmän och danskar med; de övriga (särskrivningsfria) länderna i världen riskerar inte att bli smittade, ett faktum som innebär att det inte är tal om någon begynnande pandemi.

Dagens sociala medier låter individen delge samhället sina tankar och funderingar “as it happens”, då vare sig Twitter eller Facebook är längre än ett knapptryck bort. Visst, mitt språkbruk är inte heller perfekt, men jag försöker bättra mig och vårda språket väl, istället för att köra över det med en bältvagn upprepade gånger.

Jag skulle vilja påstå att om det svenska språket hade varit en människa, hade den människan varit begravd för länge sedan. Alternativet vore att den haft en så pass hög sjukhusräkning att Riksbanken skulle behöva begå hyperinflation flera gånger om bara för att kunna tillverka (o)tillräckligt många sedlar för att (inte) kunna betala av notan. Innan ni undrar är svaret nej; detta språksjukhus tar tyvärr inte emot kort av något slag, vare sig du försöker betala med bankkort, kreditkort, gratulationskort och/eller presentkort.

I detta inlägg tänkte jag ta med några särskrivningar jag stött på en viss användares profil när jag kikat runt på Facebook idag. Bonuspoäng tilldelas felstavningar och dylika petitesser (jag markerar fel med rött och övriga konstigheter med gult). Må ni ha en trevlig (men ack så skräckfylld) läsupplevelse!

Färdig handlat, hade besluts ångest så de blev båda en mellan jäger och en liten Jack Daniels och en ciggar, nu jävlar blire röööj! ?

Student mössorna kan hämtas ut hos berit på fredag denna vecka.

Årets första inlines tur utförd, fan vad mör jag blev

Kanske man ska ta en premiär tur med grillorna.

Dessa statusuppdateringar har lagts upp av en och samma person under det senaste dygnet, och jag finner särskrivningar i fyra av sex meddelanden. Fyra ax sex kan avrundas till det mer (o)begripliga 67%, som i den här kontexten anger att så många av hans senaste inlägg innehåller en (eller flera) särskrivningar. Detta bådar illa för det svenska språket.

Ps. Med reservation för eventuella felstavningar, det vore sannerligen pinsamt i ett inlägg som detta.

En blogg som skriver om saker som är inne verkar komma långt, för folk vill egentligen inte läsa någonting förlegat utan bara om nya, fräscha ämnen. Modebloggar är nog ett bra exempel på detta, spelbloggar med om än majoriteten av befolkningen i det svenska e-samhället hellre väljer att läsa bloggar som blondinbella och kenzas än Any Given Gamer och Gamereactor.

Personligen anser jag att spelbloggar är 693 483 gånger mer läsvärda än modebloggar, och jag misstänker att “den andra sidan” tycker raka motsatsen, vilket innebär att allting är som det ska vara i denna värld fylld av valmöjligheter.

Så vad bör man skriva om för att tilltala den stora massan? Rent spontant känns det som att det som är inne just nu är ett par 10 000-tals människor, på grund av ett mindre snöoväder… but hey, I don’t blame them!

Hoorah! Jag kan faktiskt inte förstå att jag fann mitt (miserabelt misslyckade) försök till ett skämt roande, men sådan är tydligen min humor… någon måste verkligen se till att jag slutar skriva publika texter efter tolvslaget.

This is my first template what so ever, and I wanted to keep it simple, hence the minimalistic structure (the structure itself consists of 0 images). One question that repeatedly crosses my mind, is how to display the posts.

At this moment, I’m displaying the most recent published post at it’s full length, while the other posts are throttled at 40 words whilst encouraging the user to click the “follow up”-link. Is this the right way to go? Would you rather see that I displayed all the visible posts at their full lengths, instead of just excerpting them? Maybe you’re the type of person that loves excerpts and would rather see the whole page full of them?

Me, myself and I would really appreciate it if you helped me out on this one, seeing that I ain’t got a clue what to do – over and out.